Varför känner så få till världens största utbildningsstudie?

Tänk om det redan finns stark forskning om vad som fungerar i klassrummet, men att vi inte känner till den?

Det här blogginlägget består av tre delar och lyfter framförallt fram en av de mest anmärkningsvärda, men förbisedda, studierna inom utbildningsforskning.

Del 1 handlar om Project Follow Through, ett federalt program i USA som följde tusentals elever under flera år. Resultaten pekade tydligt ut vilken undervisningsmodell som gav bäst effekt, men fick märkligt lite genomslag. 

Del 2 visar att den då vinnande modellen, Direct Instruction (DI), fortfarande ger starka resultat, enligt Jean Stockards metaanalys som sammanfattar över 50 års forskning. 

Del 3 tar oss vidare till klassrummet: vad kan vi lärare konkret ta med oss till vår undervisning? Här blir Barak Rosenshine en inspirationskälla. Hans forskning sammanfattar principer som kännetecknar effektiv undervisning – oavsett ämne, ålder eller läroplan.

Ett unikt experiment

Extremt få lärare vi möter har hört talas om Project Follow Through, trots att det är världens största utbildningsstudie. Vi misstänker att den sällan nämns på lärarutbildningen, och vi kan inte hitta något om den på Skolverkets webbplats. Det är anmärkningsvärt eftersom Project Follow Through tydligt visade vilken undervisningsmodell som gav bäst resultat, särskilt för elever i socioekonomiskt utsatta områden.

För att förstå varför resultaten är så intressanta utgår vi här från Cathy L. Watkins artikel Project Follow Through (1997). Den beskriver hur projektet startade i slutet av 1960-talet som en uppföljning av satsningen Head Start, som gav barn i utsatta områden en bättre start i livet genom förskola. Den avgörande frågan var: Vad händer när dessa barn börjar skolan och vilken typ av undervisning ger dem bäst förutsättningar?

För att få svar deltog över 200 000 elever i 178 skoldistrikt runt om i USA under cirka tio år. Skolorna fick välja mellan 22 olika undervisningsmodeller, som representerade ett brett spektrum av pedagogiska inriktningar – från mer traditionellt lärarledd undervisning till modeller som betonade självstyrt arbete, samarbete eller socioemotionell utveckling. Dessa modeller implementerades under flera år, ofta med stöd och utbildning för lärarna.

Studien var kvasi-experimentell, vilket innebär att skolorna inte slumpades helt fritt till olika modeller. Däremot tilldelades de enligt bestämda kriterier och följdes upp systematiskt, vilket gav forskarna möjlighet att jämföra resultaten med relativt hög tillförlitlighet.

Tre områden analyserades:

1. Grundläggande färdigheter – läsning, skrivning och matematik.
2. Tänkande och problemlösning – hur eleverna kunde använda och tillämpa kunskap.
3. Självkänsla och motivation – elevernas tillit till sin egen förmåga och inställning till lärande.

Genom att följa eleverna under flera år kunde forskarna inte bara mäta direkta kunskapseffekter, utan också hur undervisningen påverkade elevernas långsiktiga attityder och självbilder.

Bäst men ändå kontroversiell

När resultaten kom var de överraskande: bland alla modeller, från progressiva och elevstyrda till värdebaserade och socioemotionella, gav Direct Instruction (DI) bäst utfall. Modellen bygger på tydlig modellering, stegvisa förklaringar, regelbunden övning och framåtsyftande återkoppling.

”Yet, the results of the Follow Through evaluation have been virtually ignored by the educational establishment.”

– Cathy L. Watkins

DI presterade bäst inom alla tre områden som mättes, särskilt när det gällde att stärka de grundläggande färdigheterna hos barn i utsatta hemförhållanden. Andra modeller, som betonade självkänsla, grupparbete eller mer utforskande arbetssätt, gav betydligt svagare resultat.

Trots resultaten fick studien aldrig något stort genomslag. Som Cathy L. Watkins beskriver i sin artikel berodde motståndet inte på brist på fakta, utan på föreställningar och värderingar. DI avfärdades ofta som mekanisk, ”okreativ” eller för kontrollerande, och många höll fast vid metoder som kändes rätt även när den gav sämre resultat i praktiken.

När ideal möter evidens

En del av motståndet kan förklaras av pedagogiska ideal som länge präglat skoldebatten. Progressivismen betonar elevens fria utforskande, det sociokulturella perspektivet ser lärande som en social process och konstruktivismen fokuserar på eleven som aktiv skapare av sin egen kunskap. Dessa inriktningar har gett viktiga insikter, men bidrog också till bilden av att lärarledd undervisning och tydlig struktur hämmar kreativitet och motivation.

Project Follow Through utmanade dessa ideal genom att visa att just en strukturerad och explicit undervisning gav störst effekt på så väl lärande som självkänsla, särskilt för elever med svaga förkunskaper. Därför blev resultaten svåra att acceptera för många som redan investerat tid och energi – och karriärer – i andra pedagogiska övertygelser.

Lärdomar för i dag

Project Follow Through är mer än ett historiskt forskningsprojekt; det visar hur svårt det kan vara att ta till sig evidens som utmanar våra föreställningar om skola, elever och lärande. Resultaten pekar tydligt på att systematisk och målinriktad undervisning fungerar. I stället för att avfärda dessa insikter behöver vi använda vårt professionella omdöme för att utforska hur de kan omsättas i dagens klassrum och anpassas till våra lokala förutsättningar.

”Regardless of their motivation, an experiment did take place that has provided invaluable information about effective teaching methods.”

– Cathy L. Watkins

Denna diskussion väcker ofta frågan om lärarledd och elevledd undervisning, som om vi måste välja mellan tydliga förklaringar eller att låta eleverna upptäcka allt själva. Men det är en falsk dikotomi. Forskning visar att elever med begränsade förkunskaper behöver mer stöd och struktur, medan de som redan har en stabil kunskapsbas kan arbeta mer självständigt och undersökande.

Effektiv undervisning handlar därför inte om att välja sida, utan om att hitta rätt balans och anpassa graden av lärarstöd till elevernas behov. Samtidigt måste vi komma ihåg att skolan är mer än mätbara effekter och prestationer. Relationer, kreativitet och demokratiska värden är också centrala, även om de inte alltid låter sig fångas lika lätt i statistik.

Vanliga missuppfattningar 

Direct Instruction är passiv och monoton.
I själva verket är modellen högst interaktiv. Den bygger på ständig återkoppling, frågor till eleverna, gemensam genomgång och aktivt deltagande. Läraren leder undervisningen, men gör det genom en form av dialog där elevernas svar styr tempot och fördjupningen.

Elevernas erfarenheter och känslor negligeras.
Tvärtom visade Project Follow Through att lärare som använder DI ofta är mycket medvetna om elevernas behov. Genom tydlig struktur, förutsägbarhet och gemensamma genomgångar skapas trygghet, delaktighet och möjlighet till formativt stöd, något som gynnar både motivation och självkänsla.

Metoden passar alla, alltid och överallt.
DI är särskilt effektiv för nybörjare och i introduktionen av nytt och komplext innehåll. Mer utforskande arbetssätt kan däremot vara mer lämpliga när elever redan har starka förkunskaper och kan resonera abstrakt och självständigt.

Del 2: 50 års forskning samlad

I nästa blogginlägg tittar vi närmare på Jean Stockards metaanalys som sammanfattar mer än fem decennier av forskning om Direct Instruction. Hur står sig resultaten från Project Follow Through när vi lägger till ytterligare 50 års erfarenheter och data? Och varför visar forskningen fortfarande samma mönster, trots alla trender som kommit och gått?

Länk till artikeln (PDF) Project Follow Through: A Case Study of Contingencies Influencing Instructional Practices of the Educational Establishment

AI-genererad podd av artikeln i Notebook LM:

Här kan du lyssna på en intressant intervju med några som var med när Project Follow Through väl begav sig: What was the Project Follow Through?

Fundera, förfina och sprid vidare! 

Hälsar Anna & Marcus