I skoldebatten beskrivs undervisning ofta som en balans mellan olika metoder. Lite genomgång, lite grupparbete och lite eget upptäckande eller prövande. Vi förstår lockelsen i den tanken. Den känns rimlig, inkluderande och ger intrycket av att alla undervisningsperspektiv får plats.
Samtidigt har vi under våra år som lärare blivit allt mer tveksamma till om balans verkligen är det vi ska sträva efter. Kanske är det till och med så att balans ibland kan leda oss fel. Problemet är att balans i sig inte säger särskilt mycket om vad elever faktiskt behöver i stunden. Om målet blir att få med lite av varje riskerar fokus att flyttas från elevernas behov till undervisningens form.
Kanske är det också därför skoldebatten så ofta fastnar i ett slags “metodkrig” mellan lärarledda och mer elevaktiva arbetssätt. Vilken metod är bäst? Hur mycket genomgång bör vi ha? Hur mycket eget arbete? Men om elever befinner sig på olika nivåer blir jakten på den bästa metoden nästan dömd att misslyckas. Frågan kanske inte är vilken metod som är bäst, utan när, för vem och under vilka förutsättningar en metod fungerar bäst.
Tre viktiga budskap
- Nybörjare behöver mer vägledning, struktur och modellering än elever med starka förkunskaper.
- Explicit undervisning minskar belastningen på arbetsminnet och frigör mental energi till analys och problemlösning.
- Kunskap om skillnaden mellan nybörjare och experter fungerar som ett effektivt vaccin mot pedagogiska trender och hjälper oss att kritiskt granska vår undervisning.
Nybörjare och experter
För att förstå varför vissa undervisningsmetoder fungerar bättre än andra behöver vi börja med en grundläggande insikt: nybörjare och experter uppfattar inte världen på samma sätt.
Experter har välorganiserade kunskapsstrukturer i långtidsminnet som hjälper dem att känna igen mönster och lösa problem relativt automatiskt. Nybörjare saknar däremot dessa mentala kartor och behöver använda betydligt mer mental energi för att förstå varje steg. Lite förenklat kan man säga att experten ser hela kartan medan nybörjaren fortfarande försöker förstå vad symbolerna betyder.
När vi själva började förstå denna skillnad förändrades också vårt sätt att tänka kring undervisning. Det blev tydligare varför vissa arbetssätt fungerade bättre än andra och varför samma metod kunde fungera väl för vissa elever men mindre väl för andra. Vi började också inse att frågan kanske inte handlar om att hitta en balans mellan olika metoder, utan om att anpassa undervisningen efter elevernas kunskapsnivå.
Explicit undervisning
För oss blev detta en viktig insikt. Om nybörjare och experter bearbetar information på olika sätt behöver undervisningen också se olika ut beroende på elevernas förkunskaper.
Kognitionsvetenskaplig forskning visar att arbetsminnet är begränsat och att ny kunskap behöver byggas upp stegvis. Explicit undervisning handlar därför inte om att göra undervisningen enklare, utan om att göra tänkandet möjligt. Genom att bryta ner komplex information, modellera viktiga steg och ge elever möjlighet att öva med stöd minskar den onödiga belastningen på arbetsminnet.
När elevernas kunskaper växer kan stödet gradvis minska och ansvaret successivt flyttas över till eleverna själva. Målet är alltså inte att bli beroende av läraren, utan att bli mer självständig över tid.
Det är också här balansmetaforen blir problematisk. Om målet är att fördela undervisningen jämnt mellan olika arbetssätt riskerar vi att fokusera på undervisningens form snarare än på elevernas behov. Frågan är inte hur mycket genomgång eller eget arbete som ska finnas i en lektion, utan vilket stöd eleverna behöver just nu för att kunna ta nästa steg.
Interaktiv undervisning
Det är också här vi själva gjorde ett vanligt misstag. Vi trodde länge att mer vägledning automatiskt innebar mindre elevaktivitet. Idag ser vi det snarare tvärtom. Explicit undervisning handlar inte bara om hur läraren berättar, förklarar eller visar. Den handlar också om hur läraren får eleverna att tänka.
Explicit undervisning missförstås ibland som att elever ska vara passiva mottagare av information. I själva verket bygger den på hög elevaktivitet och kontinuerlig återkoppling. Elever får svara ofta, tänka högt, diskutera i par, använda mini-whiteboards och bearbeta innehållet på olika sätt.
Samtidigt får läraren löpande information om vad eleverna förstått, vilka missuppfattningar som finns och vilket stöd som behöver ges. På så sätt blir lärandet synligt för både elever och lärare. Det är också denna information som gör det möjligt att anpassa undervisningen. Istället för att följa en förutbestämd balans mellan olika metoder kan läraren justera stödet utifrån vad eleverna faktiskt förstått.
Tre frågor att fundera över
Om skillnaden mellan nybörjare och experter ska få konsekvenser i klassrummet behöver den också påverka hur vi planerar undervisningen.
1. Hur mycket modellering behöver eleverna?
Nybörjare behöver få se hur en lösning, strategi eller tankeprocess går till. Genom att tänka högt, visa exempel och synliggöra viktiga steg hjälper vi eleverna att bygga upp de kunskapsstrukturer som experter redan har.
Ju mindre förkunskaper eleverna har, desto större behov av modellering finns det, och när kunskaperna växer kan stödet gradvis minska.
2. Hur mycket övning behöver eleverna?
För att nya kunskaper ska bli användbara krävs träning över tid. Nybörjare behöver ofta fler gemensamma exempel, mer vägledd övning och fler möjligheter att lyckas innan de arbetar mer självständigt.
Experter kan hantera större utmaningar med mindre stöd eftersom de redan har relevanta förkunskaper att bygga vidare på. Frågan är därför inte hur snabbt eleverna kan arbeta själva, utan hur mycket övning som krävs för att de ska kunna lyckas på egen hand.
3. Hur mycket återkoppling behöver eleverna?
Ju nyare ett innehåll är, desto viktigare blir det att läraren får syn på elevernas tänkande. Genom frågor, körsvar, EPA, mini-whiteboards eller korta skrivsvar kan vi upptäcka missuppfattningar innan de hinner befästas.
Nybörjare behöver vanligtvis tätare återkoppling än experter eftersom de ännu inte utvecklat samma säkerhet i sitt tänkande. Återkopplingen hjälper läraren att avgöra när det är dags att modellera mer, ge mer övning eller låta eleverna arbeta mer självständigt.
Pedagogiska trender
Ju mer vi lärt oss om hur nybörjare och experter lär sig, desto lättare har det blivit för oss att värdera nya undervisningsmetoder.
En av de viktigaste lärdomarna från kognitionsvetenskapen är att metoder inte bör bedömas utifrån hur engagerande, moderna eller tilltalande de verkar. De bör bedömas utifrån hur väl de stämmer överens med hur människor faktiskt lär sig.
Kunskap om arbetsminne, långtidsminne och hur elever med olika förkunskaper tar till sig ny information fungerar därför som ett slags vaccin i den evidensbaserade debatten. Den hjälper oss att ställa kritiska frågor när nya metoder presenteras:
- Hur mycket vägledning får eleverna?
- Vilka förkunskaper förutsätts?
- Riskerar metoden att överbelasta arbetsminnet?
- För vilka elever fungerar den bäst?
Vi kan också utgå från några grundläggande principer om lärande som bör vara vägledande i all planering av undervisning:
- Förkunskaper spelar roll. Undervisning som inte tar sin utgångspunkt i vad elever redan kan riskerar att missa målet, eftersom ny kunskap alltid bygger på det som redan finns.
- Arbetsminnet är begränsat. När undervisning inte är tillräckligt strukturerad eller innehåller för mycket ny information samtidigt ökar risken att elever snabbt tappar fokus.
- Kunskap lagras i långtidsminnet. Det elever inte minns kan de heller inte använda. Att befästa kunskap är därför en central uppgift i undervisningen, inte ett sidospår.
- Övning stärker minnet. Utan planerad repetition, träning och aktiv framplockning över tid blir kunskapen skör och svår att tillämpa.
- Nybörjare behöver mer stöd. När innehållet är nytt krävs modellering och mycket stöd. När kunskaperna stärks kan ansvaret successivt flyttas över till eleverna.
Istället för att fastna i pedagogiska motsättningar får vi därmed verktyg att analysera undervisning utifrån forskning om lärande snarare än utifrån trender, traditioner eller personliga preferenser.
En fråga om rättvisa
För oss är detta kanske det viktigaste argumentet av alla. Att betona tydlighet, modellering och vägledning innebär inte att utforskande och undersökande arbetssätt saknar värde. Frågan är inte om de ska användas, utan när.
Kognitionsvetenskaplig forskning visar att elever behöver tillräckliga förkunskaper för att dra nytta av mer fria och öppna arbetsformer. Elever med starka förkunskaper kan ofta navigera vidare på egen hand, medan elever med kunskapsluckor lättare går vilse.
Om undervisningen bygger på att elever själva ska upptäcka sådant de ännu inte har förutsättningar att förstå, finns en risk att skillnaderna mellan elever ökar.
Elevaktiva arbetssätt fungerar bäst när de bygger vidare på explicit undervisning. När eleverna fått de kunskaper och verktyg de behöver kan de undersöka, resonera och tillämpa sina kunskaper i nya sammanhang. Då blir utforskandet en möjlighet för fler, inte bara för dem som redan har ett försprång.
I detta inlägg har vi argumenterat för att undervisning handlar mindre om balans mellan metoder och mer om anpassning till elevernas kunskapsnivå. I nästa inlägg tittar vi närmare på hur detta kan omsättas i helklassundervisning med hjälp av modellen “Gradual Release of Responsibility” och hur modellering, övning och återkoppling kan anpassas efter elevernas behov.
Fundera, förfina och sprid vidare!
Hälsar Anna & Marcus
FortBildaSkolan 