När det kommer till att lära sig nya kunskaper och färdigheter tenderar vi att dela upp inlärningen i olika block eller serier. Vi börjar öva på något och när vi kan det så går vi vidare till nästa. Mixning eller “interleaving” som det heter på engelska handlar istället om att öva på olika kunskaper och färdigheter parallellt med varandra. Om vi ska lära oss tre saker samtidigt så delar vi lätt upp övningstillfällena som AAA+BBB+CCC, medan metoden att mixa upp ämnena skulle betyda att vi övade ABC+ABC+ABC.
Om vi omsätter idén om mixning i relation till undervisning så skulle det betyda att vi bör undvika att gå igenom/bocka av kunskapsområden eller teman. Därmed inte sagt att vi ska skippa att utgå från kunskapsområden eller teman – det är nog klokt att sätta kunskaper i ett sammanhang till en början – men vi behöver kontinuerligt repetera och koppla till tidigare kunskaper. Om vi mixar upp undervisningen på detta sätt kommer det att bli svårare för eleverna. De kommer ofta att svara fel och inte minnas, men ju mer de plockar fram kunskaper från långtidsminnet, desto mer stärks de minnena. Detta är en önskvärd svårighet som professor Robert Bjork kallar det, dvs. att vi behöver anstränga oss mentalt för att minnas – en uppgift får med andra ord inte vara för svår, men inte heller för lätt.
I en studie som David Didau beskriver i sin bok What if everything you knew about education was wrong? visade det sig att elever som tränade matematik i block, separata områden var för sig, klarade sig 29 % bättre under tester som gavs under övningstillfällena, medan den grupp som mixade områdena klarade sig 43 % bättre på sluttestet. Hur kommer det sig då att mixning har denna effekt på lärande och minnet?
Den ena förklaringen är testeffekten, som vi skrivit om i tidigare inlägg. När vi delar upp övningstillfällena och tränar utan att mixa får långtidsminnet ingen chans att lagra kunskaperna över tid, så att arbetsminnet vid ett senare tillfälle kan plocka fram minnet och därmed stärka det. Vi skapar ofta en illusion av att vi kan något, eftersom vi bara tänker på det medan vi tränar på det. Ett mer tillförlitligt tillvägagångssätt skulle vara att testa oss själva med några dagar/veckors mellanrum. Den andra förklaringen är att vi tränar förmågan att kunna urskilja kontraster. När vi mixar kunskaper tvingas hjärnan att anstränga sig för att skilja på kunskaper, vilket får oss att fokusera bättre, vilket i sin tur leder till bättre minne. Till skillnad från att vi endast koncentrerat oss på en sak som vi känner redan igen, efter att ha övat mycket på den. I detta fall lurar hjärnan oss att tro att vi kan och slutar då anstränga sig, vilket leder till att minnet inte stärks.
Det finns ett gediget forskningsunderlag som visar att mixning fungerar på olika former av kunskaper som fakta, begrepp och färdigheter. Som lärare får vi inte glömma att först undervisa om de kunskaper som vi vill mixa. Det är viktigt att eleverna har en hög träffsäkerhet i början – att de klarar av frågorna/uppgifterna – för att stärka deras motivation och känsla av framsteg. Efterhand kan vi höja svårighetsgraden så att eleverna hela tiden behöver anstränga sig och utmanas. Slutligen vill vi tipsa om att välja ut och prioritera vissa kritiska aspekter, dvs. kunskaper som är centrala i ämnet, men som elever ofta kämpar med, när vi mixar kunskaper i undervisningen.
Mixningseffektens styrka ligger även i att vi sprider ut tillfällena när vi övar på kunskaper och färdigheter. När det kommer till att öva menar vi inte att läsa om eller lyssna till lärarens förklaring ännu en gång, utan att få svara på frågor eller försöka sig på att lösa uppgifter på egen hand. Sedan om läraren snabbt får en bild av elevernas förståelse kan hen ta beslut om huruvida klassen ska gå vidare eller om det behövs mer förklaringar och modelleringar.
Utmaningen med denna strategi är att det krävs en medveten planering hos läraren av att återkomma till tidigare kunskaper. Detta är svårt i en hektisk vardag där många av oss känner att vi måste hinna med att undervisa om allt som står i kursplanen. En annan utmaning är att elever ofta tycker att repetition är tråkigt och jublar inte direkt av att få göra saker som är svåra och lite oförutsägbara, som att blanda in gamla kunskaper som de inte fått övat på under lektionen. Både elever och lärare kan känna att de inte vill lämna sin bekvämlighetszon där fokus blir på att prestera efter att de övat och att dela upp kunskaper i tydliga och separat block. Hur tar vi då oss ut ur vår bekvämlighet? Svaret är nog inte att slänga sig huvudstupa över klippkanten, utan i små steg – sakta men säkert – vira sig ned.
Länkar
Interleaving | Mixed Up Practice | Science of Learning Series
Interleaving: A Video for Students
FortBildaSkolan 